Jag vet inte vad det var med mig idag, men när jag satt på jobbet i morse och såg kuvert som gjorde reklam för studenten fick jag sådan otrolig ångest. Var riktigt nära på att börja gråta! Saknar det så himla mycket...

Idag är det exakt 9 månader sedan vi stod där i våra vita klänningar, studentmössor, med visselpipor i munnarna, blommor och mjukisdjur runt halsarna, och med en skylt med bilder från vår barndom i en handen och ett champagneglas i den andra! Vi sjöng, skrek, skrattade tills våra röster inte längre höll... Det var bara vi som gällde då, alla vi som under dessa tre år gått igenom och upplevt så mycket tillsammans. Just då fanns det ingenting annat som betydde något, man levde bara för stunden. Och det känns så jävla bra att veta, att den här dagen inte hade kunnat bli bättre än vad den var! Musiken fungerade inte riktigt som den skulle, men vad gjorde det?! Om musiken tystnade så sjöng vi ännu högre, vi var lätt dem som hördes mest! Det var så mycket glädje, så mycket lycka i luften... Det var oförglömligt! Det var den bästa dagen i mitt liv!